Det tjänar ingenting till att rada upp detaljerna. Earlen lät bjuda ut oss och sålde oss på auktion. Samma infernaliska lag, som rådde här, hade på min egen tid rått i våra Sydstater över trettonhundra år senare, och hundratals frimän, som icke kunnat bevisa att de voro frimän, hade på grund av den lagen blivit sålda som slavar på livstid utan att saken gjort något särdeles starkt intryck på mig. Men så fort lagen och auktionskammaren ingingo i min personliga erfarenhet, blev den sak, som förut endast synts mig olämplig, rent av himmelsskriande. Ja — sådan är människan!
Ja, vi såldes på auktion, som om vi varit svin. I en stor stad med livlig handel skulle vi ha inbringat ett ganska högt pris. Men här var marknaden flau och följaktligen såldes vi för en summa som kommer mig att blygas bara jag tänker på den. Kungen av England slogs bort för sju dollars, hans premiärminister för nio, då onekligen kungen var värd tolv och jag femton. Men så går det till här i världen. Om man forcerar en försäljning på en trög marknad — varan må heta vad som helst — så gör man en dålig affär, det kan man slå sig i backen på. Om earlen hade haft så pass mycket vett —
Men varför skulle väl jag arbeta upp mina sympatier till fördel för honom? Jag släpper honom tills vidare, Jag tog bara så till sägandes hans nummer.
Slavhandlaren köpte oss båda och hakade fast oss vid sin långa kedja, där vi kommo på sladden. Vi anträdde vår marsch och tågade ut från Cambenet vid middagstiden och det föreföll mig ofantligt sällsamt och besynnerligt, att kungen av England och hans förnämaste minister marscherande med handklovar, bojor och ok i en slavkonvoj, kunde gå förbi alla slags sysslolösa män och kvinnor och passera nedanför fönster där ljuva och sköna varelser sutto, utan att de ådrogo sig en nyfiken blick eller framkallade en enda anmärkning. Tänk, tänk! Det bevisar bara att en kung är inte mera gudomlig han än en stackars luffare. Han är en tämligen obetydlig och förkonstlad figur för den som inte vet att han är en kung.
