258
Men avslöja blott hans stånd, och man kan knappt andas när man ser på honom. Vi äro allt narrar litet var. Det är väl medfött, kan jag tro.
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
En bedrövlig tilldragelse.
Denna världen är full av överraskningar. Kungen grubblade och det var naturligt. Vad månne han grubblade på, frågar ni? Jo, på den häpnadsväckande beskaffenheten av hans fall — från den mest upphöjda plats i världen till den lägsta; från den mest lysande ställning till den mest obemärkta; från det högsta kall till det mest föraktade. Och ändå kan jag gå ed på att vad som i början mest graverade honom icke var detta utan att han inbringat ett så uselt pris. Han kunde inte smälta dessa sju dollars. Mig förbluffade det till den grad då jag först fick höra det, att jag inte kunde tro mina öron — det föreföll inte naturligt. Men så fort min inre syn klarnade och jag kom till rätta med kärnpunkten, insåg jag att jag misstagit mig; det var naturligt. Se här skälet: en kung är någonting förkonstlat och även hans känslor äro förkonstlade, alldeles som en automatisk dockas rörelser. Som människa är han däremot verklig och hans känslor som människa äro verkligheter, icke skuggor. Genomsnittsmänniskan skämmes att bli värderad under sin egen uppskattning av sitt värde och kungen var helt visst icke mer än en genomsnittsmänniska, om han ens nådde upp till det.
Besitta honom, han tröttade mig så att jag kunde gå åt med sina försök att bevisa, att han var värd minst tjugufem dollars och bort inbringa det — en orimlighet, som vittnade om fräck egenkärlek. Jag var inte ens själv värd så mycket. Men det var ett ömtåligt ämne att disputera om. Jag ansåg mig böra undvika all tvist om saken och i stället spela diplomat. Trots alla samvetsbetänkligheter måste jag helt oförsynt med-
