260
pressa fram tårar, men hans sinnelag — ja, det var alldeles oberört. Till och med den tjockhuvade slavuppsyningsmannen kom till insikt av att det kan finnas en och annan slav som förblir man tills han dör — man kan krossa hans ben, men icke hans manlighet. Denna barbar fann från det första försöket till det sista att han icke kom åt kungen, men att kungen både kunde träffa honom och gjorde det. Han uppgav därför slutligen saken och lät kungen behålla sina fasoner. Sanningen var den att kungen var någonting vida mer än kung, han var man, och när en man är en man kan ingen trumfa mannen ur honom.
Vi hade det svårt under en hel månad, strövade fram på vägarna och ledo mycket. Och vilken engelsman var då den som mest intresserade sig för slavfrågan? Jo, hans majestät kungen! Från att ha varit den allra likgiltigaste, hade han blfivit den allra mest intresserade. Aldrig hade jag hört någon med ett så bittert hat yttra sig i denna sak. Och därför dristade jag än en gång framställa en fråga som jag för flera år sedan framställt men då fått ett så skarpt svar på att jag ej ansett det klokt att vidare blanda mig i ämnet. Skulle han avskaffa slaveriet?
Hans svar kom lika skarpt som förra gången, men klingade nu som musik. Jag önskar inte att någonsin få höra ett mera glädjande svar, fastän jag inte kan gilla eden. Kraftordet kom nämligen nu nästan i mitten i stället för i slutet, där det naturligtvis haft sin rätta plats.
Och nu var jag redo och villig att bli fri. Jag hade inte velat bli fri förr. Nej, det där var väl inte riktigt sant. Visst hade jag velat bli fri, men jag hade inte velat göra förtvivlade försök och alltid avrått kungen från sådana. Men nu — ah, jag hade kommit i en ny luftkrets! Friheten var nu värd vad pris som helst. Jag uppgjorde en plan och förälskade mig tvärt i den. Den fordrade tid och tålamod — mycket av båda delarna. Man kunde hitta på hastigare utvägar och fullt lika säkra men ingen så anslående som denna, ingen som kunde bli så dramatisk. Och därför ämnade jag inte avstå från den. Den kunde vålla månaders dröjsmål, men det gjorde ingenting, jag skulle fullfölja min plan, det var säkert, det.
