Emellanåt råkade vi ut för äventyr. En kväll överraskades vi av häftig snöyra och hade ännu en mil kvar till den by dit vi skulle. Vi omslötos plötsligt som av en tät dimma, så ymnig var den drivande snön. Man såg ingenting och snart hade vi gått vilse. Pådrivaren piskade oss alldeles förtvivlat, ty han såg ruin för sig, men piskslagen förvärrade blott saken, ty de drevo oss längre från vägen och från möjligheten att få hjälp. Slutligen måste vi stanna och kasta oss ned i snön där vi voro. Ovädret fortfor till inemot midnatt och upphörde då. Två av de svagare männen och tre kvinnor hade redan dött och några andra kunde inte röra sig utan hotades av död. Pådrivaren var nästan från förståndet. Han körde upp de levande — lät oss stå, hoppa, slå oss själva med händerna för att sätta blodomloppet i gång och själv hjälpte han till så mycket han orkade med piskan.
Men nu inträffade ett avbrott. Vi hörde skrik och tjut och bäst det var kom en gråtande kvinna springande. Då hon fick se oss, störtade hon in i vår skara och bad om beskydd. En massa folk kom efter henne, några män voro försedda med bloss och de ropade att hon var en häxa som satt en underlig sjukdom på åtskilliga kor, så att de dött. Sina trollkonster hade hon övat med tillhjälp av en djävul som iklätt sig formen av en svart katt. Den arma kvinnan hade stenats, så att hon knappt såg ut som en människa, sargad och blodig som hon var. Nu ville massan bränna henne.
Nå, vad tror ni att vår ägare gjorde? När vi slöto ring kring den stackars kvinnan för att skydda henne, fann han på en fördelaktig utväg. Han sade, att de skulle bränna henne här eller alls icke få henne. Och tänk er bara, det gingo de in på. De bundo henne vid en påle; de gingo efter ved och staplade upp den kring henne; de tände med blosset under det att hon skrek och bad och tryckte sina båda unga döttrar till sitt bröst. Och vårt odjur, som ej tänkte på annat än affären, piskade oss att intaga ställning kring bålet och värmde oss till liv och handelsvärde vid samma eld som förbrände den stackars oskyldiga modern. En sådan herre hade vi. Jag tecknade mig hans nummer till minnes. Den där
