262
snöstormen hade kostat honom nio av hans hjord och därefter blev han i många dagar mera brutal än någonsin mot oss. Han var så ursinnig över den lidna förlusten.
Och vi hade flera äventyr. En dag mötte vi en procession, Och en sådan procession! Allt rikets slödder tycktes ha slutit sig till den och alla voro de druckna. Främst rullade en kärra med en likkista, på vilken satt en ung vacker kvinna om aderton års ålder, som ammade ett litet barn, vilket hon allt emellanåt med innerlig kärlek tryckte till sitt bröst, och gång på gång torkade hon från den lilles ansikte de tårar som från hennes ögon regnade över det. Och var gång log den lilla älsklingen så glad och nöjd mot henne, bearbetande hennes bröst med sin lilla knubbiga hand, som hon klappade och smekte mitt över sitt bristande hjärta.
Män och kvinnor, pojkar och flickor travade bredvid eller efter kärran, hojtande och skrikande fula ord, sjungande strofer ur opassande visor, hoppande, skuttande, dansande — en riktig häxsabbat, som man mådde illa av att se på. Vi hade kommit in i en av Londons förstäder utanför vallarna och här fick man se prov på ett slag av Londons skådespel. Vår ägare skaffade oss goda platser nära galgen. En präst tjänstgjorde, hjälpte flickan att bestiga schavotten, talade tröstande ord till henne och tillsade undersheriffen att skaffa henne en stol. Och sedan ställde han sig bredvid henne intill galgen, blickade ett ögonblick ned på de uppåtvända ansiktena vid hans fötter och sedan ut över den jämna, fasta ytan av huvuden, som sträckte sig åt alla håll både när och fjärran, varefter han började att berätta hur det förhöll sig med detta fall. Och det låg medlidande i hans röst — i sanning någonting sällsynt i detta okunniga och vilda land! Jag kommer ihåg varenda detalj av vad han sade, men jag minns inte orden, därför förändrar jag dem till mina egna:
»Lagen är ämnad att skipa rättvisa. Ibland misslyckas den. Detta kan icke hjälpas. Vi kunna blott sörja och vara undergivna och bedja för dens själ som orättvist fälles av lagens arm samt bedja, att hans bröder
