Kungen beredde allmänheten en alldeles oväntad liten förströelse. I samma ögonblick vi befriades från våra bojor, sprang han upp i sina fantastiska trasor, med sitt till oigenkännlighet misshandlade ansikte och förkunnade, att han var Artur, konung av Britannien, samt utslungade hot om straff för högförräderi mot var och en av de tillstädesvarande, som djärvdes röra ett hår på hans heliga huvud. Med häpnad hörde han hur hans ord mottogos med ett skallande skratt. Det sårade hans värdighet och han förskansade sig nu bakom den djupaste tystnad, fastän folkskarorna bådo honom fortsätta och sökte förmå honom därtill medelst visselpipor, skrik och rop av:
»Låt honom tala! Kungen! Kungen! Hans ödmjuka undersåter hungra och törsta efter att få höra visdomens ord från deras herres, den höge och helige traskungens läppar.»
Men det hjälpte inte. Han iklädde sig ett majestätiskt allvar och satt där oberörd av denna föraktets och förolämpningarnas störtskur. För visso var han stor i sin genre. Helt tankspritt hade jag lossat min vita bindel och virat den om min högra arm. När folkmassan märkte detta, riktade den sina smädelser mot mig.
»Den där sjömannen är väl hans själasörjare (minister) — se bara hans dyrbara insignier.»
Jag lät dem hållas tills de tröttnade och då sade jag:
»Ja, jag är hans minister, Basen, och i morgon skola ni få höra på saker från Camelot, som —»
Längre kom jag inte. De överröstade mig med skratt och smädelser. Men snart blev det tyst igen, ty Londons sheriffer, iklädda officiell skrud och åtföljda av sina underordnade, började röra på sig, vilket antydde, att nu skulle det börja. Under den tystnad som följde, tillkännagavs vårt brott och dödsdomen upplästes, varefter alla blottade sina huvuden medan prästen läste en bön.
Därefter band man för ögonen på en av slavarna och bödeln virade upp sitt rep. Nedanför oss låg den jämna landsvägen med oss på ena sidan, folkmassan packad på den andra — en väl hållen, rak väg, skyddad av polisen. Hur härligt skulle det inte varit att se
