278
mina femhundra ryttare komma sprängande fram på den! Men det var ju omöjligt. Jag följde den vägen så långt ögat nådde — ingen ryttare, inte ens skymten av någon sådan.
Ett ryck och där dinglade slaven, hemskt vridande benen, som icke blivit bundna.
Ännu en snara drogs till och i nästa minut dinglade en slav till.
Inom en minut vred sig en tredje i luften. Det var förfärligt. Jag vände bort huvudet, och när jag åter vände det, saknade jag kungen. De bundo för hans ögon. Jag var som förlamad, jag kunde inte röra mig, jag var nära att kvävas, min tunga var förstenad. Nu låg bindeln säker och de förde honom under repet. Jag kunde inte frigöra mig från min vanmakt. Men då jag såg dem lägga snaran om hans hals, gav förlamningen efter och jag tog ett språng för att rädda honom. I detsamma kastade jag en blick utåt vägen och — vad ser jag? — där kommo de surrande — fem hundra väpnade riddare på bicyklar.
Något ståtligare hade man aldrig sett. Hur vajade ej plymerna, hur strålade ej solen, hur skimrade ej hjulen i det ändlösa tåget!
Jag svängde med högra armen då Lancelot kom fram — han kände igen mig på min trasa — jag slet av snaran och bindeln och jag skrek:
»På knä varenda en av er, ni skälmar, på knä och hälsen kungen! Den som ej lyder skall supera i helvetet i kväll.»
Jag talar alltid i den där stilen, då jag vill föra effekten till sin spets. Det var en ståtlig syn då Lancelot och gossarna strömmade fram till schavotten och hyvade ner sherifferna och de andra. Och det var vackert att se den förvånade hopen falla på knä och anropa den nyss hädade och förolämpade kungen om sina liv. Och när han stod där, skild från de andra, och i trasor mottog deras hyllning, tänkte jag i mitt stilla sinne, att det ändå är någonting särdeles storslaget i en kungs rörelser och hållning.
