Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

282

eller icke vara. Jag var visserligen en kämpe, men icke en svartkonstens förkämpe, jag kämpade för det klara, från all sentimentalitet fria sunda förnuftet och förståndet. Jag trädde inom skrankorna för att antingen störta det vandrande ridderskapet eller bli dess offer.

Stort var utrymmet för åskådarna, men där funnos inga tomma platser klockan tio på förmiddagen den sextonde. Den gigantiska läktaren var prydd med flaggor, vimplar och dyrbara tapeter samt fullpackad med åtskilliga tunnland lydkungar och deras följen jämte den brittiska aristokratien. Vår egen kung med sin svit intog förnämsta platsen. Varenda individ var ett glänsande prisma av prunkande siden och sammet och jag vet ingenting annat som kan jämföras med totalintrycket än en strid mellan övre Mississippis solnedgång och aurora borealis. Det väldiga fältet med sina flaggprydda brokiga tält vid arenans ena ända, där en ståtlig skiltvakt stod vid varenda tältdörr, bredvid en skinande sköld, som tjänade till utmaningstecken, var, även det, en vacker syn. Ser ni, där var varje riddare som hade någon ärelystnad och kastkänsla tillstädes. Min känsla gent emot dem och deras klass var nämligen ingen hemlighet och nu ville de draga nytta av tillfället. Om jag segrade i striden med sir Sagramor, skulle andra ha rätt att utmana mig så länge jag var villig att inlåta mig i ytterligare strid.

Nere på vår ända fanns det bara två tält, ett avsett för mig, ett för min tjänare. Vid utsatt tid gav kungen tecken och härolderna i sina kåpor trädde fram och utropade de stridandes namn och anledningen till tvisten. Därefter uppstod en paus och så kom en klingande hornsignal, vilken var tecken för oss att komma fram. Hela folkmassan drog efter andan och en livlig nyfikenhet lyste i varje ansikte.

Ut från sitt tält red den store sir Sagramor, imponerande som ett torn av järn, ståtlig och sträng. Hans väldiga lans stod rakt upp i sin hylsa, omfattad av hans kraftiga hand. Stridshästens huvud och bringa omslötos av stål, dess kropp var höljd av dyrbara schabrak, som nästan släpade till marken — i sanning en präktig tavla. Starka och beundrande välkomstrop höjdes.