Det första min lasso blivit lossad och sir Sagramor hjälpt till sitt tält, halade jag in sladden, intog ställning och började att åter svänga öglan över mitt huvud. Jag var säker på att jag skulle finna användning för den så fort de hunnit välja en efterträdare till sir Sagramor och det kunde inte dröja länge, när det fanns så många ivriga kandidater. De valde en med detsamma — sir Hervis de Revel.
Surrr! Här kom han som en brusande eldsvåda; jag vek undan; han for förbi som en blixt, med mina tagelslingor om halsen på sig. I nästa sekund var hans sadel tom.
Jag fick ännu ett da capo och ett till, ett till och ännu ett. När jag hade ringlat ned fem, började det se illa ut för järnsidorna, och de samlades till rådplägning. Resultatet blev att de ansågo, att det var på tiden att lämna etiketten därhän och skicka sina största och bästa emot mig. Till denna lilla världs förvåning snärjde jag med min lasso först sir Lamorak de Galis och efter honom sir Galahad. Nu återstod för dem intet annat val än att presentera den ståtligaste av de ståtliga, den väldigaste av de väldiga, den store sir Lancelot själv.
Om det var ett stolt ögonblick för mig? Ja, det vill jag lova. Där satt Artur, Britanniens kung, och där Guenever. Ja, och så hela massor av små lydkungar och vice kungar, och där borta i det tältade lägret ryktbara riddare från många länder, ävensom ridderskapets blomma, riddarna av Runda bordet, de mest beryktade i kristenheten. Och märkvärdigsat av allt, han som var centrum i deras solsystem var därborta, vägande sin lans, själv brännpunkten för fyrtiotusen tillbedjande ögon. Och jag — jag satt här ensam och lade snara för honom. För min inre syn gled nu den kära bilden av en viss flicka i West Hartford och jag önskade hon kunnat se mig. I samma ögonblick kom den oövervinnelige rusande som en virvelvind — hela hovet reste sig upp och böjde sig framåt — de ödesdigra slingorna susade genom luften och innan man visste ordet av släpade jag sir Lancelot över fältet på rygg och kysste fingret åt alla
