286
de viftande näsdukar och åskande applåder som hälsade mig.
Under det att jag virade ihop min lasso och hängde den på sadelhornet, mumlade jag, rusig av framgången, helt sakta för mig själv: »Segern är fullkomlig — ingen annan skall våga sig emot mig — det vandrande ridderskapets tid är förbi.» — Men tänk er min och alla andras förvåning, då vi fingo höra den egendomliga hornsignal som förkunnar, att ännu en medtävlare trätt in på rännarbanan. Det låg någonting mystiskt i detta. Jag kunde icke förklara det. Strax därefter märkte jag, att Merlin smög sig ifrån mig och så fick jag se, att min lasso försvunnit. Den där gamla taskspelaren hade naturligtvis stulit den och gömt den under sin kåpa.
Åter en hornstöt. Jag såg åt banan och åter red sir Sagramor fram, med dammet avborstat och slöjan väl ordnad. Jag travade honom till mötes och låtsades upptäcka honom tack vare hovslagen. Han sade:
»Du har fin hörsel, men den skall icke rädda dig undan detta!» och han vidrörde fästet på sitt stora svärd. »Ifall du icke kan se det till följd av slöjans inverkan, så vet, att det icke är någon tung lans utan ett svärd — och jag säger dig på förhand, att du ej kan undvika det.»
Hans visir var öppet och det låg dödshot i hans leende. Det var klart, att jag icke skulle kunna vika undan för hans svärd. Den här gången måste någon dö. Sida vid sida redo vi fram och hälsade de kungliga. Denna gången var kungen upprörd.
»Var har du ditt underliga vapen?» frågade han.
»Någon har stulit det, sire.»
»Har du ett annat till hands?»
»Nej, sire, jag hade bara ett med mig.»
Då blandade sig Merlin i samtalet.
»Han hade bara ett med sig för att det bara fanns ett. Det där vapnet är det enda i sitt slag. Det tillhör havsdemonernas kung. Denne man är en bedragare, en okunnig varelse, annars hade han vetat, att det där vapnet ej kan begagnas i mera än åtta sammandrabbningar. Sedan försvinner det — återvänder till sitt hem under havet.»
