pang! Två till. Det hängde på ett hår. Om jag avfyrade elvte skottet utan att lyckas övertyga dessa herrar, skulle den tolvte helt visst döda mig. Därför har jag väl aldrig blivit så glad som då min nionde kula fällde sin man och jag i hopen upptäckte detta vacklande, som är panikens förebud. Ett förlorat ögonblick skulle nu ha omintetgjort min sista möjlighet till räddning. Men jag förlorade inte något ögonblick. Jag lyfte upp båda mina revolvrar och siktade — den hejdade skaran stod ett par sekunder stilla, men så upplöste den sig och flydde.
Segern var vunnen. Det vandrande ridderskapets tid var förbi. Civilisationens intåg hade börjat. Hur månne jag kände det? Det kan ni inte föreställa er.
Och Brer Merlin? Hans aktier hade åter sjunkit. Var gång taskspeleriet sökte mäta sig med den vetenskapliga trolldomen dukade taskspeleriet under.
FYRTIONDE KAPITLET.
Tre år senare.
Då jag den gången brutit det vandrande ridderskapets ryggrad ansåg jag mig icke längre tvungen att verka i hemlighet. Redan följande dag uppenbarade jag därför mina fördolda skolor, mina gruvor, mina systematiskt ordnade fabriker och verkstäder för en förvånad värld. Med andra ord jag exponerade det nittonde seklet för det sjätte seklets granskning.
Det är alltid särdeles klokt att hastigt fullfölja en vunnen fördel. Riddarna voro för tillfället kuschade, men ville jag bibehålla dem i det läget, måste jag helt enkelt förlama dem — det gick ej av för mindre. Ser ni, jag anlitade »bluff» den där gången på tornerplatsen. De skulle möjligen vid närmare eftertanke komma underfund med det, om jag lät dem hållas. Jag fick således icke ge dem tid och det gjorde jag inte heller.
Jag förnyade min utmaning, graverade den i koppar och satte upp den på ställen där vilken präst som helst
