FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Interdiktet.
Men min uppmärksamhet rycktes hastigt från dylika ting. Vårt barn började åter tackla av, vi måste vaka vid vår lilla flickas bädd, fallet började bli allvarsamt. Vi kunde inte uthärda att se henne vårdas av främlingar utan vi båda föräldrar höllo ut den ena dagen efter den andra. O, vad den Sandy hade för ett trofast hjärta, hur sann, hur god var hon inte! Hon var en hustru och en mor utan vank. Och ändå hade jag gift mig med henne utan något annat egentligt skäl än att hon enligt chevaleriets sed var min tillhörighet, tills någon riddare avvunnit mig henne på fältet. Hon hade sökt mig över hela Britannien, hade funnit mig i en utkant av London och genast återtagit sin förra plats vid min sida, lugnt och obesvärat, som om det varit hennes rättighet. Jag var en nyengländare och enligt min åsikt skulle detta kompaniskap förr eller senare kompromettera henne. Det kunde hon inte fatta, men jag avbröt helt hastigt dispyten och vi höllo bröllop.
Nu visste jag ju inte att jag fått en skatt, men det hade jag ändå. Ett år hade ej förgått innan jag dyrkade henne och vår förening var det allra hjärtligaste och innerligaste kamratskap. Det talas så mycket om varm vänskap mellan två personer av samma kön. Men vad är väl den i jämförelse med vänskapen mellan man och hustru, när bådas bästa impulser och högsta ideal äro desamma? Dessa båda slag av vänskap kunna helt enkelt icke jämföras. Det ena slaget är jordiskt, det andra gudomligt.
I början vandrade jag i mina drömmar trettonhundra år från den dåvarande tiden, och min otillfredsställda ande tillropade ständigt en försvunnen världs mållösa tomrum och väntade ständigt svar från detta. Många gånger hörde Sandy det bedjande ropet gå över mina läppar i sömnen. Med ädel storsinthet fäste hon sig
