298
vid ordet och gav det som namn åt vårt barn, i tanke att någon för mig kär person hetat så. Det rörde mig till tårar, ehuru det även mycket förbluffade mig då hon, väntande en välförtjänt belöning, leende såg upp mot mig och meddelade mig den egendomliga överraskningen.
»Namnet på någon som varit dig kär har här bevarats och helgats», sade hon, »och dess välljud skall ständigt klinga i dina öron. -Kyss mig då du får höra vad jag kallat vårt barn.»
Men inte visste jag mer för det. Jag hade ingen aning om det, men det hade varit grymt att tillstå detta och fördärva hennes glädje. Jag svarade därför:
»Jag vet, jag vet, min älskling — vad du är snäll och god. Men låt mig nu först höra dessa dina kära läppar, som också äro mina, uttala det — då först klingar det som verklig musik.»
Alldeles förtjust viskade hon:
»Hallå-Central!»
Jag skrattade inte — det är jag tacksam för — men ansträngningen att hålla mig allvarsam kom allt brosket i min kropp att brista och i veckotal efteråt hörde jag hur det knakade när jag gick. Hon upptäckte aldrig sitt misstag. Första gången hon hörde uppropet i telefonen blev hon överraskad, ehuru icke angenämt. Men jag upplyste henne om att det skedde på min befallning, sade henne att hädanefter skulle telefonen alltid ropas upp med denna inledande formalitet till ära för och minne av min hädangångna väninna och hennes lilla namne. Detta var inte sant, men det var lämpligt för tillfället.
Under två och en halv vecka vaktade vi emellertid vid den lillas bädd och i vår ängslan för barnet glömde vi hela världen utanför sjukrummet. Men så kom vår belöning: världsalltets medelpunkt hade gått igenom krisen och började krya till sig. Om vi voro tacksamma? Det är inte ordet. Ni vet det själv, om ni har sett ert barn i Skuggornas dal och därefter sett det vända åter till livet, skingra mörkret med ett världsöverstrålande leende från ett litet ansikte som ni kunde täcka med er hand.
