300
följde en likkista — men ingen präst. En begravning utan klockor, bok eller vaxljus. Det fanns en kyrka i närheten, men de gingo gråtande förbi den utan att träda in. Jag lyfte blicken till klocktornet och där hängde klockan höljd i svart och med bunden kläpp. Nu förstod jag. Nu fattade jag den häpnadsväckande olycka som drabbat England. Invasion? Vad var väl en invasion för en obetydlighet mot detta? Det var interdiktet!
Jag gjorde inga frågor — det behövdes inte. Kyrkan hade utdelat slaget. Vad jag nu hade att göra var att förkläda mig och gå varsamt till väga. En av mina tjänare försåg mig med en omgång kläder och när vi hunnit bortom staden satte jag dessa kläder på mig och från den stunden färdades jag ensam. Jag vågade icke riskera de obehag som ett sällskap kunnat ådraga mig.
En odräglig resa. Ödslighet och tystnad rådde överallt — till och med i London. All trafik hade upphört; människorna pratade icke, skrattade icke, samlades icke i grupper, gingo icke ens parvis. De irrade omkring utan mål, var och en för sig, med hängande huvud och sorg och förfäran i hjärtat. Towern uppvisade märken efter ett nyss utkämpat krig. Mycket hade i sanning hänt.
Naturligtvis ämnade jag taga tåget till Camelot. Tåget! Det var alldeles tomt på järnvägsstationen. Jag gick vidare. Hela resan till Camelot var en repetition av vad jag redan sett. Måndagen och tisdagen skilde sig i intet avseende från söndagen. Jag kom fram långt in på natten. Ifrån att ha varit den bäst belysta stad i riket, den som mer än något annat jag sett påminde om en strålande sol, hade den blivit en fläck, en plump på mörkret — med andra ord, den var mörkare och fastare än det övriga mörkret och därför syntes den litet bättre än det. Camelots utsida förekom mig (och var kanske också) symbolisk — Camelot var ett slags tecken till att kyrkan nu skulle behålla överväldet och snoppa ut hela min vackra civilisation som med en ljussax. Intet liv förekom på de dystra gatorna. Med tungt hjärta trevade jag mig fram. Det stora slottet reste sig spöklikt på kullen och inte en gnista syntes till där. Vindbron var nedfälld, den stora porten stod vidöppen, jag
