Och i blinken voro även vi tillbaka i denna världen. I varandras ögon läste vi strax därefter samma tanke i samma sekund: mer än fjorton dagar hade förgått och fartyget hade icke kommit tillbaka.
I nästa minut talade jag med mina följeslagare. De hade hela denna tid plågats av onda aningar — det märktes på deras ansikten. Jag sammankallade en eskort och i galopp satte vi av fem eng. mil bort till en kulle från vars topp man såg havet. Vad hade det blivit av min stora handelsflotta, som så nyligen sänt sina talrika, vitvingade flockar ut över dess glänsande vidder? Alla fartygen hade försvunnit! Icke ett segel, icke en rökvirvel syntes till — framför mig låg en tom ödslighet i stället för ett friskt, rörligt liv.
Jag återvände genast hem utan att säga ett ord till någon. För Sandy berättade jag dock naturligtvis denna sorgliga nyhet. Vi kunde inte tänka ut någon rimlig förklaring. Hade en fientlig invasion ägt rum? Eller en jordbävning? Eller hade pesten härjat vårt land? Var hela nationen utplånad från jorden? Men vartill tjänade det att gissa? Jag måste genast begiva mig av. Jag lånade kungens fartyg — en båt ej större än en ångbarkass — och var snart färdig.
Avskedet — ja, nog var det svårt att skiljas. Då jag överhöljde vår lilla flicka med kyssar, kryade hon helt tvärt upp sig och började jollra — för första gången på över två veckor — och vi blevo nästan tokiga av glädje. Hur förtjusande är icke de smås förvända uttal — det är ljuvare än någon musik och hur grämer det en icke när de lägga bort det och börja tala korrekt. Emellertid var det en tröst att kunna taga detta minne med sig.
Då jag följande morgon närmade mig England, disponerade jag ensam det salta vattnets allfartsväg. I Dovers hamn lågo skepp, men med revade segel och intet liv syntes ombord. Det var söndag, men ändå voro gatorna i Canterbury tomma och — underligast av allt — ej ens en präst syntes till, ingen klockklang nådde mitt öra. Dödens tysthet präglade allt. Jag kunde inte förstå det. Till sist upptäckte jag i stadens motsatta utkant en begravningsprocession — en familj och några vänner som
