318
förstärkningar skulle icke höras av. Detta var det engelska ridderskapets sista egentliga anlopp. Det var allt som fanns kvar av detta stånd efter de senaste förintande krigen. Jag var således fullt berättigad till att antaga, att den riddarstyrka som framdeles kunde uppställas mot oss skulle bli helt obetydlig. Jag utfärdade därför till min armé en lyckönskan av följande lydelse:
»Soldater, I den mänskliga frihetens och
likställighetens förkämpar! Er general lyckönskar er. I sin
styrkas stolthet och sitt ryktes fåfänglighet drog en förmäten
fiende emot er. I voren beredda. Drabbningen var kort
och å er sida ärorik. Enär denna stora seger vunnits utan
ringaste förlust, står den utan motbild i historien. Så
länge planeterna fortfara att kretsa i sina banor, skall
Slaget vid Sandbältet fortleva i människornas
minne
Basen.»
Jag läste upp det mycket väl och belönades med ett
för mig särdeles tillfredsställande bifall. Jag tillade
därefter följande:
»Kriget med den engelska nationen som nation är nu till ända. Nationen har retirerat från slagfältet och kriget. Innan den kan förmås att återvända, är kriget slut. Detta fälttåg är det enda som kommer att utkämpas. Det blir kort — det kortaste i historien. Det är även det mest livförgörande, om man ser saken från ståndpunkten av de fallnas proportion till de krigförandes antal. Vi ha slutat med nationen och ha hädanefter endast att skaffa med riddarna. Engelska riddare kunna dödas, men de kunna icke besegras. Vi veta vad vi ha att vänta. Så länge en enda av dessa män lever, är vår uppgift icke fullbordad, kriget icke slut. Vi skola döda dem alla.» — Högljudda och långvariga bifallsyttringar —
Jag utställde vakt på de av dynamitexplosionen uppkastade vallarna — det vill säga jag skickade dit ett par pojkar, som skulle hålla utkik och säga oss när fienden åter blev synlig.
Därefter skickade jag en ingenjör och fyrtio man till en punkt strax bortom vår linje åt söder för att där
