Hoppa till innehållet

Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
317

mascherade riddare i glänsande rustningar. Plötsligt hörde vi dånande trumpetstötar, den långsamma marschen övergick till galopp och så — ja, det var underbart att skåda! Framåt brusade den väldiga kavallerivågen — den närmade sig sandbältet — jag kunde inte andas; allt närmare och närmare kom den — den gröna gräsremsan på andra sidan om det gula bältet smalnade mer och mer — blev som ett band framför hästarna och — försvann under deras hovar. Du store sankt Antonius! Nu sköt hela fronten med ett åsklikt brak upp mot skyn och blev till en virvlande storm av trasor och «smulor, och utefter marken låg en tjock bank av rök, som för vår åsyn dolde vad som fanns kvar av den beridna hären.

Nu var tiden inne för den andra manövern i fälttåget. Jag tryckte på en knapp och skakade loss Englands ben från dess ryggrad.

Vid den explosionen sprungo alla våra stolta faktorier i luften och försvunno från jorden. Det var skada, men det var nödvändigt. Vi kunde omöjligt låta fienden vända våra egna vapen emot oss:

Nu följde en av de tråkigaste kvartstimmar jag någonsin upplevat. Vi. väntade i tyst enslighet, omslutna av våra metalltrådscirklar samt av en tät rökvall utanför dessa. Vi kunde icke se över vallen och inte heller genom den. Men till sist började den att så småningom skingras och efter ännu en kvart var landet klart och vi kunde tillfredsställa vår nyfikenhet. Ingen levande varelse fanns inom synhåll! Vi blevo nu varse, att våra försvarsverk blivit förstärkta. Dynamiten hade sprängt ett mer än hundra fot brett dike omkring oss och uppkastat en över tjugufem fot hög bank på ömse sidor därom. Vad manspillan beträffar, var den häpnadsväckande. Därtill kom, att den icke kunde beräknas. Vi kunde naturligtvis icke räkna de döda, emedan de icke existerade som individer utan bara som en homogen röra med tillsatser av järn och knappar.

Intet liv förmärktes, men i de bortre leden måste ha funnits åtskilliga sårade, som burits från fältet under skydd av rökvallen. Bland de andra uppstod säkert illamående — det gör det alltid efter en dylik katastrof. Men några