»Minst ett tjog. Det finns ingen möjlighet att rymma.» Efter en paus tillade han tveksamt: »Och det gives andra skäl och viktigare.»
»Andra skäl — vilka då?»
»Jo, det säges — men jag törs inte, jag törs verkligen inte!»
»Seså, min stackars gosse, fatta mod! Varför blir ni så blek? Varför darrar ni så?»
»Det har allt sina orsaker! Jag vill tala om det för er, men —»
»Se så, var nu duktig, var karl! Tala ut, så är ni en snäll gosse!»
Han tvekade, å ena sidan påverkad av sin önskan, å den andra av en stark fruktan. Bäst det var smög han sig fram till dörren och tittade ut, lyssnande. Men till sist kom han tillbaka, lade munnen till örat på mig och berättade mig sin fasansfulla hemlighet, viskande och med en bävan som gav till känna, att han givit sig ut på farlig mark och talade om saker, vilkas blotta omnämnande torde vara förbundet med dödsstraff.
»Merlin har i sin elakhet omvärvt detta fängelse med en trollkrets, och i dessa riken gives det icke en man nog oförvägen att tillsammans med er drista överskrida dess gräns! Nu har jag, Gud förlåte mig, talat om det. Men var nu god mot mig, var barmhärtig mot en stackars gosse som vill er väl, ty om ni förråder mig, är jag förlorad.»
Jag skrattade — så hjärtligt hade jag inte skrattat på länge — och utbrast:
»Jaså, Merlin har varit framme och trollat! Merlin, tänk det! Den där genomskinliga gamla humbugen, den där sladdrande gamla åsnan! Bluff, ren bluff, den enfaldigaste bluff i världen! Mig synes att av vidskepelsens alla barnsliga idiotiska, tjockhuvade, trångbröstade produkter är den där Merlin —»
Men långt innan jag slutat hade Clarence kastat sig på knä och det såg nästan ut som om han skulle bli spritt galen av förskräckelse.
»O, akta er! Det där är farliga ord! Säger ni
