Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

28

länge. Min första tanke var: »Det var då en märkvärdig dröm det där. Jag tror jag vaknade just jämnt i lagom tid för att inte bli hängd eller dränkt eller bränd eller något annat i den vägen. Jag tar mig ännu en lur tills det blåser i pipan, och då går jag ner till vapenfaktoriet och gör upp räkningen med Herkules.»

Men i detsamma fick jag höra de rostiga kedjornas och reglarnas bistra musik, det blixtrade till för ögonen och den där fjärilen Clarence stod framför mig! Jag kippade efter andan — kunde knappt få fram den av pur överraskning.

»Vad nu då!» sade jag. »Är ni kvar än? Bort med er som med den övriga drömmen! Kila på, och det fort!»

Men han bara skrattade på sitt sorglösa sätt och började göra narr av min ömkliga belägenhet.

»Får gå för det då!» sade jag helt undergivet. »Drömmen kan gärna fortfara. Jag har inte brått.»

»Ursäkta, men vad för en dröm menar ni?»

»Vad för en dröm? Jo, drömmen att jag befinner mig vid Arturs hov — Artur är ju en person som aldrig funnits till — och att jag talar vid er, som ej är annat än en skapelse av min inbillning.»

»Å, lala! Och är det också en dröm att ni skall brännas i morgon? Var god svara mig på den frågan!»

Den chock dessa ord gåvo mig var förfärlig. Jag började resonera som så, att dröm eller icke dröm var min situation i högsta grad allvarsam. Jag kände nämligen av erfarenhet till vissa drömmars slående likhet med verkligheten och förstod, att det inte var en barnlek att ens i drömmen bli levande bränd. Det var tvärtom någonting som måste undvikas med alla de medel, som stodo mig till buds, av vad art de vara månde. Jag sade därför i bönfallande ton:

»Clarence, min snälla gosse, den enda vän jag äger — ty ni är min vän, inte sant? — svik mig inte! Hjälp mig att hitta på något sätt att rymma härifrån!»

»Har man hört på maken! Rymma? Korridorerna äro ju bevakade av väpnade män.»

»Visst det, visst det, Clarence. Men av hur många? Så många äro de väl ändå inte?»