328
Ett slutligt P. S. av M. T.
Det hade blivit dager då jag lade ifrån mig manuskriptet. Regnet hade nästan upphört, världen var grå och dyster, den uttröttade stormen suckade och snyftade sig till ro. Jag gick till främlingens rum och lyssnade vid hans dörr, som stod på glänt. Jag tyckte mig höra hans röst och knackade på. Intet svar, men rösten hörde jag fortfarande. Jag tittade in. Mannen låg på rygg i sängen och talade avbrutet men med kläm och beledsagade orden med armarna, som han slog med som sjuka människor när de yra. Jag smög mig in och böjde mig ned över honom. Hans mummel och utrop fortforo. Jag sade ett par ord, bara för att ådraga mig hans uppmärksamhet. Hans glasartade ögon och askgråa ansikte fingo genast liv och vittnade om tillfredsställelse, tacksamhet, glädje, igenkännande.
»O, Sandy, är du äntligen här — o, vad jag längtat efter dig. Sitt hos mig, lämna mig inte, Sandy, gå aldrig ifrån mig. Var är din hand? Giv mig den, älskade, låt mig hålla den — så där — nu är det så gott, så fridfullt och jag är åter lycklig — vi äro lyckliga, inte sant, goda Sandy? Du förefaller så dunkel, så svävande, du är som en dimma, ett moln, men du är här och det är sällhet nog; och jag håller din hand; tag inte bort den — låt mig bara hålla den en liten stund, jag skall släppa den sedan… Var det vårt barn? … Hallå-Central!… Hon svarar inte. Sover hon kanske? För hit henne då hon vaknar och låt mig röra vid hennes händer, hennes ansikte, hennes hår och säga henne farväl… Sandy!… Ja, där är du. Jag blev oredig ett ögonblick och jag trodde att du gått… Har jag varit länge sjuk? Det är nog så — jag tycker, att det är flera månader. Och sådana drömmar! Sådana underliga hemska drömmar, Sandy! Drömmar lika verkliga som verkligheten — naturligtvis yrsel, men dock så verkliga! Vet du, jag tyckte att kungen dött, jag trodde, att du var i Gallien och inte kunde komma hem, jag inbillade mig, att det var revolution i landet. Under dessa drömmars
