Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

32

litet tid?» Åter var jag i bryderi — mer än så, jag var försatt i det djupaste bekymmer.

»Jag hör steg! — Nu komma de. Om jag bara hade ett ögonblick till eftertanke… Gott, nu har jag det klart! Det är bra!»

Ser ni, det var solförmörkelsen. Jag erinrade mig nu i sista minuten att Columbus eller Cortez, eller vad det var för en gynnare, använt en solförmörkelse som den räddande trumfen i spelet med några vildar, och jag grep tillfället. Den trumfen skulle jag nu spela själv och ingen kunde beskylla mig för plagiat, ty jag skulle använda den tusen år före de andra.

Clarence kom in, modfälld och bedrövad, och sade:

»Jag skickade er hälsning till vår landsfurste konungen och han lät genast kalla mig till sig. Han var så förskrämd att han darrade på benen, ville strax ge befallning om ert frigivande och säga till om att ni bleve iförd fina kläder och anvisad en bostad, som lämpade sig för en så stor man. Men så kom Merlin och fördärvade alltsammans, ty han intalade kungen att ni är galen, och att ni inte vet vad ni säger samt påstod, att er hotelse ej var annat än ett tomt skryt. De tvistade länge om saken, men till sist sade Merlin helt spotskt: ’Varför nämnde han inte varuti den där olyckan bestod? Jo, för att han inte kunde det.’ Denna beskyllning kom kungen att helt plötsligt förstummas och han kunde inte hitta på något genmäle. Ehuru det kostar på honom och han ingalunda vill vara oartig mot er, ber han er emellertid sätta er in i hans brydsamma belägenhet och med hänsyn till de krångliga förhållandena nämna olyckan — såvida ni bestämt dess natur och tiden då den skall inträffa. Jag ber er, uppskjut icke att göra detta! Ett uppskov vid en tid som denna skulle fördubbla, ja, tredubbla de faror som omge er. Nämn olyckan!»

Jag lät tystnad råda under det att min högtidlighet tilltog, och så sade jag:

»Hur länge har jag varit instängd i det här hålet?»

»Ni blev instängd här sedan gårdagen gått till ända. Nu är klockan nio på morgonen.»

»Verkligen? Då måtte jag ha sovit gott. Nio på