— rör sig innan jag ger honom lov, skall jag förgöra honom med åska, förbränna honom med blixtar.»
Alla sjönko ödmjukt tillbaka på sina stolar, som jag väntat att de skulle göra. Blott Merlin tvekade ett ögonblick eller två, och jag stod då som på nålar. Men så satte han sig, och jag andades åter fritt, ty jag visste, att nu var jag herre över situationen. Kungen sade:
»Var barmhärtig, vackra herre och gör inga flera experiment i denna farliga sak, att ej olycka må uppstå. Det blev oss berättat att er förmåga ej skulle nå sin fulla utveckling förrän i morgon; men —»
»Ers majestät antar att ryktet var en lögn? Det var en lögn.»
Detta gjorde en kolossal effekt; från alla håll höjdes bedjande händer och man bestormade kungen med de mest enträgna böner att till vad pris som helst göra sig av med mig och avvända olyckan. Kungen var icke sen till bifall. Han sade:
»Nämn era villkor, vördade herre, vore de ock mitt halva kungarike. Men avlägsna denna olycka, skona solen!»
Min lycka var gjord. Jag skulle genast gått in på hans begäran, men jag kunde inte avbryta en solförmörkelse — det kunde inte komma i fråga. Jag bad därför om betänketid. Kungen sade:
»Hur lång betänketid vill ni ha, gode herre? Var barmhärtig! Se hur det blir mörkare och mörkare vart ögonblick. Säg hur lång?»
»Inte lång. En halvtimme — kanhända en timme.»
Tusen bevekande protester höjdes, men jag kunde inte förkorta tiden, ty jag kom inte ihåg hur länge en total solförmörkelse räcker! Jag var i ett ganska förvirrat tillstånd och behövde samla mina tankar. Något var det, som var galet med solförmörkelsen och detta faktum rubbade min jämvikt. Om det inte var den här förmörkelsen jag haft i huvudet, hur skulle jag veta, om detta var det sjätte århundradet eller om alltsammans var en dröm? Ack, om jag bara kunde bevisa att det var det senare! Här var ett nytt, glädjande hopp. Om gossen hade rätt med avseende på datum och det verkligen var den
