38
tjugonde, så var det inte det sjätte århundradet. Mycket uppskakad drog jag munken i ärmen och frågade honom vilken dag i månaden det var.
Tänk det! Han sade, att det var den tjuguförsta! Jag blev alldeles kall, då jag hörde det. Jag bad honom tänka noga efter, men han var säker på sin sak, han visste, att det var den tjuguförsta. Alltså hade den där tanklöse pojken återigen ställt till oreda. Tiden på dagen var den rätta för solförmörkelsen, det hade jag själv kontrollerat vid dess början, på en solvisare, som fanns i närheten. Jaha, jag var vid kung Arturs hov, och det var nog skäl, att jag drog största möjliga fördel av det sakförhållandet.
Mörkret var i ständigt tilltagande och människorna blevo mer och mer bekymrade. Då sade jag:
»Nu har jag tänkt på saken, herre och konung. För att inskärpa en läxa hos allmänheten, vill jag låta mörkret fortgå och sprida natt över världen, men huruvida jag släcker solen för beständigt eller åter låter den skina, kommer att bero på er. Dessa äro de villkor, som uppställas: Ni skall förbliva konung över alla era besittningar och mottaga alla de ärebetygelser och all den hyllning, som tillhöra konungamakten; men ni skall utnämna mig till er ständiga minister och verkställande statsråd och för mina tjänster ge mig en procent av den ökning i de nuvarande inkomsterna, som jag lyckas tillvinna staten. Kan jag inte leva på det, så kommer jag inte att be någon om hjälp. Är detta tillfredsställande ?»
Ett stormande bifall hälsade dessa ord och ur larmet höjde sig kungens röst, som sade:
»Bort med hans bojor och gören honom fri! Och hedren honom. såväl hög som låg, såväl rik som fattig, ty han har blivit kungens högra hand, är iklädd makt och myndighet, och hans säte är på tronens översta trappsteg! Och sopa nu bort detta smygande mörker och för åter hit ljus och glädje, på det att hela världen må välsigna dig.»
Men jag sade:
»Om en man av folket får skämmas för hela världen, betyder det ingenting, men det vore en vanära för