kungen, om någon som sett hans minister naken icke även finge se honom befriad från den skammen. Om jag finge be, att man åter bure till mig mina kläder —»
»De anstå er inte», förklarade kungen. »Hämta hit kläder av annat slag; kläd honom som en prins!»
Min plan lyckades. Jag ville bibehålla allt i oförändrat skick tills solförmörkelsen blivit total, annars skulle de återigen börja be mig skingra mörkret, och det kunde jag naturligtvis icke. Eftersändandet av kläderna drog något ut på tiden, men ej tillräckligt. Jag måste alltså hitta på ännu en förevändning. Jag sade, att det skulle vara ganska naturligt om kungen ändrade sig och till en viss grad ångrade vad han gjort i häftigheten; jag skulle därför låta mörkret tilltaga en stund och om kungen efter förloppet av en tillbörlig tidslängd bibehöll sin nuvarande sinnesstämning skulle mörkret upphöra. Varken kungen eller någon annan var belåten med denna anordning, men jag måste stå fast vid mitt förslag.
Det blev mörkare och mörkare, svartare och svartare under det att jag stretade för att få på mig de där konstiga sexhundratalets kläderna. Till sist blev det alldeles beckmörkt och massan jämrade sig av fasa då de kalla, otrevliga nattvindarna fläktade över gården och stjärnorna började tindra på himmelen. Till sist blev förmörkelsen total, och det gladde mig fastän alla de andra voro förtvivlade — som naturligt var. Då sade jag:
»Kungen visar genom sin tystnad att han står fast vid villkoren.» Och så lyfte jag upp händerna — blev stående så ett ögonblick — och sade därefter med den mest gripande högtidlighet: »Må förtrollningen lösas och vika utan att åstadkomma någon skada!»
Ett ögonblick förblevo mörkret och den gravlika tystnaden oförändrade. Men då solens silverkant kort därefter trängde fram, brast hela församlingen ut i ett ändlöst jubel och öste över mig en flod av välsignelser och tacksamhet, som så när dränkt mig. Och Clarence var inte den, som kom på sladden.
