44
för sig självt på en höjd omkring en halv eng. mil från slottet och kunde mycket väl ses därifrån.
Vi arbetade om nätterna, stuvade in krutet i tornet — grävde ut stenar på insidan och gömde krutet i själva murarna, som vid basen voro femton fot tjocka. På ett dussin ställen lade vi in ¼ bushel eller »skäppa». Laddningen var så stark, att vi kunnat spränga Londons Tower med den. Då trettonde natten kom, ställde vi upp vår åskledare, bäddade in den i en av krutsatserna och ledde trådar från den till de andra kruthögarna. Från dagen för min proklamation hade alla skytt platsen, men morgonen den fjortonde ansåg jag det rådligt att genom härolderna varna folket och mana alla att hålla sig därifrån — minst en fjärdedels mil. Till denna befallning lades, att jag någon gång under de närmaste tjugufyra timmarna skulle utföra mitt underverk men dessförinnan giva dem ett tecken — medelst flaggor på slöttstornen, om det skedde vid dager, medelst fackelkorgar på samma ställen, om det skedde om natten.
Åskskurar hade på sista tiden förekommit ganska ofta och jag hyste föga fruktan för att misslyckas. Men hur det var, hade jag ingenting haft emot en eller ett par dagars uppskov; jag skulle ha sagt, att jag ännu var upptagen av statsangelägenheter och att folket fick vänta.
Naturligtvis blev det en strålande solskensdag — nästan den första molnfria på tre veckor. Så är det ju alltid. Clarence tittade in allt emellanåt och sade, att spänningen tilltog mer och mer bland allmänheten och att hela trakten, så långt man kunde se från bröstvärnet, fylldes av ofantliga människomassor. Till sist började det blåsa och ett moln visade sig — åt rätt håll och just då mörkret föll på. En liten stund gav jag akt på hur det där molnet bredde ut sig och svartnade och så ansåg jag, att tiden var inne då jag borde visa mig. Jag gav order om att fackelkorgarna skulle tändas och Merlin frigivas och skickas till mig. En kvarts timme senare besteg jag bröstvärnet och fann där kungen och hovet församlade och genom mörkret blickande mot Merlins torn. Det var redan så mörkt att man inte kunde se långt. Dessa människor och de gamla tornspirorna lågo delvis i djup skugga, delvis belystes de
