av de stora, uppöver dem hängande fackelkorgarnas röda glöd och bildade en anslående tavla.
Då Merlin kom, var han vid mycket buttert lynne. Jag sade:
»Ni ville bränna mig levande då jag inte gjort er något ont och på sista tiden har ni försökt att skada mitt rykte som undergörare. Jag skall därför nedkalla eld från himmelen och spränga ert torn i luften, men det är ej mer än rätt och billigt att jag ger er tillfälle att utmärka er. Om så är, att ni tror er om att bryta mina förtrollningar och avvärja elden, så ryck fram i spelet. Det är er tur nu.»
»Det kan jag, vackra herre, och det skall jag. Tvivla inte på det.»
Han drog upp en inbillad cirkel på stenarna och brände en nypa krut, som spridde en aromatisk rök, varvid alla drogo sig tillbaka, korsade sig och började känna det kusligt. Och så började han mumla och med händerna beskriva figurer i luften. Så småningom arbetade han upp sig till ett slags yrsel och svängde med armarna som väderkvarnsvingar. Nu hade åskvädret nästan hunnit fram till oss. Vindstötarna kommo facklorna att flamma och skuggorna att dansa, de första tunga regndropparna föllo, den utomliggande världen blev kolsvart och bäst det var blixtrade det till. Naturligtvis laddade sig åskledaren nu. Saken låg ju i öppen dag och därför sade jag:
»Nu har ni haft god tid på er. Jag har givit er alla fördelar och inte blandat mig i vad ni gjort. Er trolldom är påtagligen svag. Nu kan det vara skäl att jag begynner.»
Jag gjorde omkring tre rörelser med händerna uppsträckta och så hördes ett förfärligt brak och det gamla tornet flög i luften i väldiga klumpar, mitt i en stor vulkanisk fontän av eld som gjorde natt till dag och belyste tusen tunnland människovarelser, rullande sig på marken, fattade av den vildaste skräck. Det regnade stenar och murbruk hela den återstående delen av veckan. Så påstods det, men ryktet överdriver ju alltid.
Det var minsann ett under som hade verkan. Hela
