56
här i dag, ty jag ser väl, att han bemödar sig om stora bedrifter, därför, sade sir Lancelot, må gärna för mig han hava äran denna dag, fastän det nog stode i min förmåga att göra honom den stridig, om jag ville.
Det inträffade en obehaglig liten episod den dagen,
som jag dock av statsmannahänsyn strök ur prästens
redogörelse. Läsaren har nog märkt, att Garry utförde
åtskilliga bragder under striderna. När jag säger Garry,
menar jag sir Gareth. Garry var mitt enskilda smeknamn
på honom. Det antyder, att jag hyste en djup
tillgivenhet för mannen, och så var det också. Smeknamnet
var dock av fullkomligt privat natur och uttalades aldrig
högt till någon, allraminst till honom själv. I sin egenskap
av adelsman hade han aldrig tålt en sådan förtrolighet å
min sida. Men låt oss gå vidare. Jag satt i den loge
som var reserverad åt mig i min egenskap av kungens
minister. Under det att sir Dinadan väntade att det
skulle bli hans tur att träda inom skranket, kom han in
till mig, slog sig ned och började tala. Han höll sig alltid
gärna till mig av det skäl att jag var främling och han
behövde ny marknad för sina kvickheter, som till större
delen voro så pass utnötta, att berättaren fick skratta
ensam under det att åhöraren såg ut att må illa. Jag
hade alltid sökt att efter bästa förmåga motsvara hans
bemödanden och jag hyste en verkligt djup välvilja för
honom av det enkla skäl, att om han genom en ödets
nyck kände till den anekdot som jag oftast hört och
mest avskydde, så hade han åtminstone skonat mig för
den. Det var det egendomliga med den anekdoten att den
tillskrevs varenda humoristisk person som trampat
amerikansk jord, från och med Columbus till och med Artemus
Ward. Den handlade om en humoristisk föreläsare som
en hel timme översvämmade ett okunnigt auditorium med
de mest förryckta vitsar utan att få någon människa att
skratta. Då han till sist lämnade salen, var det några
gamla dumsnutar, som tacksamt tryckte hans hand och
försäkrade, att de aldrig i sitt liv hört någonting så
lustigt och att de »knappt kunnat låta bli att brista i skratt
mitt under mötet». Den anekdoten var väl så pass enfaldig
att den ej var värd att berättas och ändå hade jag
