förefaller litet ivrig, jag är det inte. Låt oss tala om någonting annat. Vad angår det där slottet med sina fyrtiofem instängda prinsessor och tre vidunder, så kan ni väl säga mig var detta harem är beläget?»
»Detta harem?»
»Ja, jag menar slottet. Var ligger det där slottet?»
»Vad slottet beträffar, så är det stort och starkt och väldigt att skåda och ligger i ett avlägset land. Ja, det är många mil dit.»
»Hur många?»
»Ack, vackra herre, det skulle vara fasligt svårt att säga det, de äro så många och glida in i varandra och som de alla äro lika raka och alla ha samma färg, kan man inte skilja mil från mil och inte räkna dem annat än styckevis, och det tillkommer Gud allena att göra det — någon människa kan det inte. För ser ni —»
»Sluta, sluta, vi bry oss inte om avståndet. Men var ungefär ligger slottet? Åt vilket håll härifrån?»
»Bästa herre, inte har det något håll härifrån inte, för se vägen går inte rak utan tar av oupphörligt. Hållet blir därför aldrig detsamma utan är än under det ena molnet, än under det andra, så att om man fått för sig att det ligger i öster och går åt öster, så slingrar vägen bäst det är om i en halvcirkel, och som detta under upprepas gång på gång, så ångrar man att man genom fåfängliga hugskott velat gendriva och omintetgöra hans vilja, som inte ger ett slott något visst håll från ett ställe, om han ej så finner för gott. Finner han det icke för gott, så kan han låta alla slott och alla håll från och till slotten försvinna från jorden, lämnande alla de ställen där de funnits öde och tomma, på så sätt låtande sina skapade varelser förstå, att vad han vill det vill han och vad han inte vill —»
»Det är bra, det är bra, men nu nog. Vi bry oss inte om hållet, må f—n ta hållet — jag ber om förlåtelse, jag ber tusen gånger om förlåtelse, jag mår inte bra i dag. Bry er inte om när jag talar för mig själv, det är en gammal vana, en gammal ovana, som är svår att bli av med då matsmältningen råkat i oordning till följd av att man äter mat som lagades långt, långt innan man
