66
var född. Inte kunna funktionerna vara så regelbundna, då man förtär kycklingar som äro trettonhundra år gamla. Men det är detsamma, låt oss övergå till något annat — inte har ni väl händelsevis någon karta över den där trakten på er —»
»Möjligen menar ni en tingest av det slag, som de otrogna fört över från de stora haven och som, då de kokas i olja med tillsats av en lök och litet salt —»
»En karta — hörde ni inte att jag sade en karta? Vad talar ni om? Vet ni inte vad en karta är? Jaså, inte det, det gör detsamma, förklara er inte, jag avskyr förklaringar. Gå nu, min lilla vän. Adjö med er. Visa henne vägen, Clarence.»
Nu hade jag fått tämligen klart för mig varför de där åsnorna inte utfrågade dessa lögnare angående detaljer. Det är möjligt, att denna flicka inom sig någonstädes hade ett faktum, men det gick inte att pumpa det ur henne, det hade inte ens gått att få fram det medelst de tidigare formerna av sprängämnen, nej, det var ett fall som fordrade dynamit. Hon var ju en riktig åsna och ändå hade kungen och hans riddare lyssnat på henne som om hennes ord varit hämtade från bibeln. Detta ger en ett begrepp om hela sällskapet. Och tänk hur enkelt det gick till vid detta hov: denna kringvandrande slyna hade inte haft svårare att få tillträde till kungen i hans palats än hon på min tid och i mitt land skulle haft att komma in på fattighuset. Han tyckte faktiskt att det var roligt att träffa henne och höra hennes berättelse. Då hon hade att bjuda på det där äventyret, var hon lika välkommen här som ett lik hos en coroner.[1]
Just som jag avslutat dessa reflexioner kom Clarence tillbaka. Jag sade något om det otillfredsställande resultatet av mitt förhör med flickan. Jag hade ju inte fått en enda upplysning, som kunde hjälpa mig att hitta till slottet. Den unge mannen såg litet förvånad eller förvirrad ut och antydde att han i sitt stilla sinne undrat varför jag ville göra flickan alla de där frågorna.
- ↑ Så kallas den kronobetjänt, som det åligger att vid plötsliga dödsfall undersöka dödsorsaken.
