70
flickan, som satte sig bakom mig på en sadelputa och lade ena armen om mig för att hålla sig fast.
Och så bar det av och alla sade farväl till oss och viftade med näsdukar och hjälmar. Och alla som vi mötte då vi redo utför backen och genom byn visade oss aktning utom några små trasvargar till pojkar i byns utkant. De skreko:
»En sådan fågelskrämma!» och kastade jordkokor efter oss.
Enligt min erfarenhet äro pojkar sig lika genom alla tidevarv. De visa ej aktning för något, göra narr av allt och alla. De säga: »Stig på, du flintskalle!» till profeten som i den gråa forntiden helt fredligt går sin väg fram; de håna mig i medeltidens heliga skymning och jag har sett dem bära sig åt på samma sätt under Buchanans presidentskap. Jag minns det, ty jag var med och hjälpte till då. Profeten hade sina björnar och gjorde processen kort med piltarna. Det hade jag velat göra med, men jag kunde inte stiga av, ty då hade jag inte kommit upp igen. Jag avskyr det land som ej har en lyftkran.
TOLVTE KAPITLET.
Långsam tortyr.
Det gick som en dans att komma ut på landet. Det var så vackert och angenämt där i skogsbygdens enslighet tidigt den svala morgonen i höstens första friskhet. Från kullarnas toppar sågo vi härliga grönskande dalar breda ut sig, genomslingrade av vattendrag. Här och där syntes även små lundar och väldiga fristående ekar, som kastade svarta fläckar av skugga. Och bortom dalarna sågo vi de i dimman blånande bergåsarna i böljande perspektiv sträcka sig till synranden, här och där på vågkammen företeende en grå eller vit strimma, som vi visste var ett slott. Vi redo över stora naturliga ängar gnistrande av dagg och vi färdades framåt
