Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
71

som andeväsen ty hästens steg hördes icke i det mjuka gräset; vi gledo i ett skimmer av grönt ljus, som fick sin färg av det soldränkta lövtaket uppöver oss, genom långa kjusor och vid våra fötter porlade och brusade den klaraste och svalaste av små bäckar, framkallande ett slags susande musik, som det var angenämt att höra. Och ibland lämnade vi den där världen bakom oss och kommo in i skogens högtidliga och dunkla djup, där snabbfotade djur kilade och hoppade fram och voro försvunna innan man hunnit få ögat på den plats varifrån ljudet kommit. Endast de mest morgontidiga fåglarna hade här lämnat sina bon och börjat ge sig till känna med en sång här, ett litet gräl där samt ett och annat mystiskt knackande och hamrande efter mask på en trädstam långt inne i de ogenomträngliga storskogarna. Och efter en stund redo vi åter ut i solskenet.

Antagligen var det väl den tredje eller fjärde eller femte gången vi åter kommo ut i ljuset — ett par timmar efter soluppgången — och det kändes nu inte så behagligt som förut. Det började bli hett och vi märkte det alltför väl, ty vi fingo rida ett långt stycke utan den minsta skugga. Det är förunderligt hur små förtretligheter tilltaga och mångdubblas sedan de kommit i farten. Saker som jag inte alls fäst någon vikt vid i början fingo nu alltjämt ökad betydelse. De första tio eller femton gångerna jag behövde min näsduk, gjorde det mig just ingenting. Jag tänkte: det kan ingen hjälpa det, det gör detsamma och så glömde jag hela saken. Men nu var det helt olika; jag behövde den oupphörligt och det pinade mig oavbrutet. Jag kunde inte taga tankarna ifrån det, blev till sist ond och utbrast: Må hin ta den som gör ett harnesk utan fickor. Ser ni, jag hade näsduken jämte åtskilligt annat i hjälmen, men hjälmen var så beskaffad, att man inte själv kunde taga den av sig. Det hade jag inte kommit att tänka på när jag lade dit den och jag visste det verkligen inte heller. Jag trodde, att det skulle falla sig särdeles bekvämt. Tanken på att den låg där, så nära och likväl så oåtkomlig gjorde prövningen så mycket större och svårare att bära. Emellertid är det nog i allmänhet så att vad man inte kan få, det vill man helst ha — den