80
rymma de likkistor som fyllts av det äldre och verkligare skräckväldet, det outsägligt bittra och hemska skräckvälde, som ingen av oss lärt att se i dess hela omfattning eller beklaga som det förtjänar.
Dessa stackars frimän till namnet, som delade sin frukost och sitt tal med mig, voro så uppfyllda av vördnad för kung, kyrka och adel som deras värsta fiende kunnat önska. Det låg någonting både ömkligt och löjligt däruti. Jag frågade dem om de trodde, att en nation någonsin existerat, som med tillgång till allmän rösträtt för var man beslutat, att en enda familj och dess ättlingar skulle härska över den för beständigt, om de voro begåvade eller dumhuvuden, med uteslutande av alla andra familjer, den röstandes egen inbegripen, och även beslutat, att omkring ett hundra familjer skulle höjas till rangens mest svindlande toppar och iklädas inom familjerna ärftliga hederstitlar och privilegier med uteslutande av nationens alla övriga familjer, den röstandes egen inbegripen.
De sågo alla ganska oberörda ut och svarade, att det visste de inte, de hade aldrig förr tänkt på det och det hade aldrig fallit dem in att en nation kunde ha det så ställt att varenda man kunde ha något att säga i styrelsen. Jag sade, att ett sådant land hade jag sett och att det skulle dröja länge innan det fick en statskyrka. Åter föreföllo de oberörda — i början. Men bäst det var lyfte en av männen på huvudet och bad mig säga om det där en gång till och säga det långsamt, så att han riktigt kunde fatta det. Jag efterkom hans önskan och bäst det var hade han tillägnat sig det sagda, slog näven i stenen och sade, att han icke trodde att en nation, där var man hade rösträtt, frivilligt på det sättet skulle sänka sig i dyn och smutsen. Han tillade, att det att från en nation stjäla dess vilja och företräden måste anses för ett brott, ja, det värsta av alla brott. Jag tänkte i tysthet:
»Den där är en karl. Hade jag många sådana bakom mig, skulle jag slå ett slag för detta landets välfärd och försöka visa mig som dess lojalaste medborgare
