Sida:En yankee vid kung Arturs hov 1916.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

men jämna flöden sprida sig genom rikets kommersiella ådror och jag motsåg hur detta nya blod skulle sätta fart i dess liv.

Vägarbetarna ansågo sig, om jag ville det eller icke, böra göra något för att motsvara min storslagenhet, och jag lät dem därför giva mig en flinta jämte en bit stål. Så snart de fått upp Sandy och mig på hästen, tände jag min pipa. Då de första rökringlarna trängde ut genom gallret på min hjälm rusade allt det där folket åt skogen och Sandy föll baklänges till marken med en duns. De trodde, att jag var en av de där eldsprutande drakarna de hade hört så mycket omtalas av riddare och andra yrkeslögnare. Jag hade all möda i världen att förmå arbetarna att återvända och komma mig så pass nära att jag kunde förklara saken. Jag sade dem sedan, att det här trolleriet var av den beskaffenhet att det ej kunde skada andra än mina fiender och jag lovade med handen på hjärtat, att om alla de som icke kände sig fientligt stämda emot mig ville komma fram och passera förbi mig, skulle de få se att inga andra än de som underläto att göra detta skulle falla döda till marken. Och processionen fick genast fart i sig. Inga olycksfall inrapporterades ty ingen var till den grad nyfiken att han dröjde kvar för att se hur det skulle gå.

Jag förlorade allt litet tid, ty dessa stora barn blevo, sedan deras förskräckelse gått över, så hänförda av mina häpnadsväckande fyrverkerier att jag måste stanna kvar och röka ett par pipor innan de släppte mig. Uppskovet var dock ej utan sin nytta, ty Sandy behövde nog den tiden för att vänja sig vid denna nyhet, som ju kom henne så nära. Den satte en god stund stopp för hennes konversationskvarn, och det var en vinst. Den största av alla fördelarna var emellertid att jag lärt mig något, nämligen att reda mig med vartenda vidunder och varenda jätte som kunde komma i min väg.

Den natten gästade vi en helig eremit och på eftermiddagen följande dag fick jag tillfälle att visa vad jag gick för. Vi hade tagit en genväg över en stor äng och jag satt i mina tankar och hörde ingenting,