såg ingenting förrän Sandy plötsligt avbröt en anmärkning, som hon börjat på morgonen och utbrast:
»Försvara dig, herre! Här är livsfara på färde!»
Och hon gled ned från hästen, sprang ett litet stycke och tvärstannade. Jag såg upp och varseblev långt bort i skuggan av ett träd ett halvt dussin beväpnade riddare och deras väpnare och genast blev det liv och rörelse bland dem och de drogo till sadelgjordarna för att sitta upp. Min pipa var stoppad och skulle ha varit tänd, om jag inte suttit försjunken i tankar angående sättet att bannlysa förtrycket från riket och återgiva folket dess fri- och rättigheter utan att stöta mig med någon. Jag skyndade mig att få eld och sedan jag samlat ett ansenligt förråd av reserverad rök, kommo de sättandes och det i en flock. Här förekom inte något chevalereskt ädelmod av det slag man läser om i böcker, där de höviska skälmarna komma en och en och de andra stå omkring och se efter, att allt går ärligt till. Nej, de kommo i massa, de kommo rusande och brusande, de kommo som en salva från ett batteri, kommo med sänkta huvuden och vajande fjäderbuskar samt sträckta lansar. Det hade varit en vacker syn, en härlig syn — för den som suttit i ett träd. Jag lade min lans till rätta och väntade med klappande hjärta tills järnböljan var färdig att slå över mig, och då utsände jag genom hjälmgallret ett väldigt moln av vit rök. Ni skulle ha sett hur den där järnböljan brast och skingrades! Den synen var än skönare än den förra.
Men de där människorna stannade på två eller trehundra alnars avstånd och det oroade mig. Min tillfredsställelse vek och ersattes av fruktan — jag ansåg mig förlorad. Sandy strålade dock och ämnade bli vältalig, men jag hejdade henne och sade henne, att mitt trollmedel av en eller annan anledning slagit fel, så att hon måste skynda sig att stiga upp på hästen och sedan skulle vi rida för livet. Nej, det ville hon inte. Hon sade, att mitt trollmedel berövat de där riddarna all deras förmåga; de redo icke av det skäl att de icke kunde rida; vänta bara, så skulle de falla ur sadeln och vi skulle då få deras hästar och rustningar. Jag kunde ej
