att inom två dagar med hästar och harnesk infinna sig vid Arturs hov samt hädanefter bli mina riddare och lyda mina befallningar. Hon hade skött saken mycket bättre än jag kunnat göra! Hon var en riktig sötunge.
FEMTONDE KAPITLET.
Sandys saga.
»Och så är jag då ägare av några riddare», sade jag då vi redo vidare. »Vem hade kunnat tänka sig att sådana persedlar skulle komma att upptagas bland mina tillgångar. Jag vet verkligen inte vad jag skall göra med dem, om inte spela raffel om dem. Hur många ä' de Sandy?»
»Sju, nådiga herre, samt deras väpnare.»
»Det var ett gott kap. Vad ä' de för ena. Var hålla de hus?»
»Var de hålla hus?»
»Ja, var bo de?»
»Jaså, jag förstod dig inte. Det skall jag tala om sedan.» Och så började hon att sakta upprepa: »Hålla hus — var hålla de hus — ja, så var det. Det låter så vackert och jag skall upprepa det i min ensamhet, så att jag inte glömmer det. Var hålla de hus? Just så var det. Nu falla sig orden så lätt —»
»Glöm inte kopojkarna, Sandy.»
»Kopojkarna?»
»Ja, riddarna, vet jag. Ni skulle berätta mig om dem för en stund sedan. Minns ni inte det? Nu är ni inne!»
»Är jag inne?»
»Ja, ja, ja. Jag menar i spelet. Tag sällträt! Jag menar, låt mig nu höra fakta och förstör inte så mycket tyre när ni tänder elden. Berätta mig om riddarna!»
»Det skall jag visst det och jag börjar med detsamma. De två begåvo sig åstad och redo in i en stor skog och —»
»Bevara mig väl!»
Jag insåg nämligen genast mitt misstag. Jag hade
