underlig styrka — en styrka som gjorde dem skickliga att klädda i tungt järnharnesk och badande i svett stå och dunka och slå och hamra på varandra i sex timmar i sträck — icke sett dagen på en tid då de kunnat använda den på nyttigare sätt. Tänk till exempel på en åsnehanne: han har styrka av samma slag och använder den till gagn samt är nyttig för världen just emedan han är en åsna. Men en adelsman är inte nyttig för världen, även om han är en åsna. Det är en blandning som alltid är misslyckad och man borde aldrig ha försökt sig på den. Är misstaget väl begånget, så är skadan skedd och man vet inte vilka följder den kan ha.
Då jag åter vaknade och började höra på henne igen märkte jag, att ett kapitel åter undgått mig och att Alisande hade färdats långa vägar med sin personal.
»Och så redo de och kommo till en djup dal full med stenar och i dalen flöt en vacker älv och strax därovanför rann älven upp och vid dess vackra källa sutto tre tärnor. Till detta land, sade sir Marhaus, kommer, sedan det blivit kristet, aldrig en riddare utan att råka ut för sällsamma äventyr —»
»Håll, Alisande! Ni låter ju sir Marhaus, sonen till kungen av Irland, tala som alla de andra; ni borde ge honom dialekt eller åtminstone låta honom använda något karakteristiskt uttryck, så att man genast, utan att hans namn nämndes, kände igen honom säksnart han öppnade munnen. Alla stora författare anlita det knepet. Ni skulle låta honom säga: ’Till detta land kommer, ta mig sannerligen, sedan det blivit kristet, aldrig en riddare, utan att, ta mig sannerligen, råka ut för sällsamma äventyr.’ Ni hör väl att det låter bättre?»
»— kommer, ta mig sannerligen, aldrig en riddare utan att råka ut för sällsamma äventyr. Ja, visst låter det bättre, vackre riddare, men det är ganska svårt att säga, men kanske kan jag öva mig så att det går lättare för mig. Och så redo de fram till tärnorna och hälsade på dem, och den äldsta hade en guldkrans på huvudet och hon var minst sextio år gammal —»
»Menar ni tärnan?»
