94
»Jag menar tärnan, gode herre — och hennes hår var vitt under kransen —»
»Och troligen hade hon celluloidtänder till nio dollars pr garnityr — det där glappande slaget som går upp och ner som en fällbro när man äter och faller ur mun när man skrattar.»
»Den andra tärnan var trettio vintrar gammal och hade en gyllne ring om huvudet. Den tredje tärnan var bara femton år —»
Tankeböljor svallade över min själ och rösten förtonade för mitt öra.
Femton år! Sucka mitt hjärta, men brist icke! O, min förlorade älskling! Just precis hennes ålder som var så mild, så fager, som var allt i världen för mig och som jag aldrig skall återse. Hur för mig ej tanken på henne tillbaka över minnets vida hav till en svävande, knappt skönjbar tid, en lycklig tid för många, många hundra år sedan, då jag de milda sommarmorgnarna plägade vakna från mina ljuva drömmar om henne och säga: »Hallå, Central!» vilken hälsning strax av hennes klingande stämma besvarades med ett: »Hallå, Hank!» som ljöd som sfärernas musik i mitt tjusta öra. Hon fick tre dollars i veckan, men det var hon värd.
Jag kunde inte längre följa med Alisandes förklaring angående vilka de tillfångatagna riddarna voro — vet ej ens om hon gav någon sådan. Mitt intresse var borta, mina tankar voro i fjärran och sorgsna. En och annan liten skymt av den fortgående berättelsen nådde mig likväl då och då och jag fick för mig, att var och en av de tre riddarna tagit en av de tre tärnorna bakom sig på hästen och att en av dem red åt norr, den andra åt öster och den tredje åt söder för att söka äventyr och att de efter år och dag skulle träffas och ljuga för varandra. År och dag och utan resgods. Det var i stycke med landets enkla seder för övrigt.
Solen höll nu på att gå ned. Vid tretiden på eftermiddagen hade Alisande börjat berätta mig vilka kopojkarna voro, så att det inte gått så långsamt ändå, när man besinnar att det var hon som talat. Förr
