våning, när jag under sysslandet med korrekturen trott mig finna, att skilnaden i själfva verket endast är relativ. Om det passade en författare, tycker jag, att det nästan skulle vara mig lätt att ur utvecklingen från Erik Grane och till mina sista böcker visa, hur naturlig och direkt denna utveckling i själfva verket är.
Men om jag skulle tänka med saknad på något särskildt från denna tid, så är det, när jag mins, med hvilken fullkomlig okänslighet för risken att möta offentlighetens dom, pennan löpte öfver papperet den sommar, då Erik Grane skrefs. Det var en härlig skärgårdssommar, och författaren firade sin smekmånads idyll med att lefva om igen i fantasin de föregående årens stormar och orofylda jäsning. Jag mins också, att samme författare då på fullt alvar trodde, att han med det sista vigtiga steg, han tagit i lifvet, öfvervunnit det värsta, som en människa öfverhufvud kan tänka sig komma att genomlefva. Jag mins också, att han, när denna bok skrefs, lefde i den lyckliga tron, att detta, som var hans hjärtas osminskade mening, icke skulle kunna mötas af annat än förstående och medkänsla. Och jag mins, hur naivt och smärtsamt öfverraskad han blef, när ovädret bröt lös öfver hans hufvud och
