98
sier, som efteråt kunna te sig komiska nog, ja, man kan rent af förfalla till att skrifva vers, hvilka hafva till utgångspunkt, att den olycklige skalden är ensam, ensam i hela verlden, öfvergifven och hemlös, utan huld och skydd.
Grane hade efter sitt besök hos professorn skrifvit hem, och på de sista två månaderna hade han fått mer än ett bref hemifrån. De hade alla varit vänliga, och han var altid glad, när de kommo. Men ändå störde de honom i hans arbete, upprörde hans tankegång, bragte honom ofta för en hel dag aldeles ur fattningen. Ty midt ibland all vänlighet gömde de altid en brodd af bitterhet, som satt kvar i minnet länge efter det att de vänliga orden voro glömda. Och han, som bäst af alt tyckte sig behöfva lugn, lugn för att finna … ja, hvad? Någon hade en gång skrifvit till honom om att »finna sitt eget väsens melodi», och han hade då tyckt, att det lät vackert och var vackert. Men å andra sidan syntes det honom för lätt och luftigt, och på sätt och vis också för litet. Men någonting i den vägen var det väl i alla fall, han sträfvade efter.
Nu var det inte fritt, att brefven från hemmet nästan retade honom. Ty alla innehöllo de dessa fromma ord och önskningar, som bragte honom i harnesk och framlockade hans motsägelseanda. Hans egna bref till hemmet blefvo verkliga små afhandlingar, och detta både irriterade och tröt-
