Sida:Erik Grane 1897.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

99


tade honom. Inte var det sådant, som skulle utgöra föreningsbandet mellan föräldrar och barn.

En underlig, formlös längtan fylde honom, en längtan efter att få sitta i ett ljust rum och känna trefnaden omkring sig, efter att höra vänliga ord, att få gladas åt andras tankar, medan han visste, att andra gladdes åt hans. Villrådig stod han vid fönstret och såg länge ut öfver den lilla trädgården midt öfver gatan, där sparfvarna längesedan flytt för skymningen, och där snön låg tät på äppleträdens nakna grenar.

Då kom han med ens att tänka på Schultz. Schultz och han hade ju varit vänner alt sedan skoltiden. Det fans något så egendomligt hos Schultz, som altid väckt hans sympati. Han var en tyst, fantasirik, dämpad natur med en nästan kvinligt vek känslighet. Dessutom hade Grane alltid haft intrycket af, att Schultz hörde till dem, som ej förstå konsten att sparka sig fram i verlden. Han hade något i sitt väsen, som tydde på, att han skulle kunna lida utan att fördärfvas. Och detta öfvade stor dragningskraft på Granes mera egoistiska natur.

Han tog hastigt på sig öfverrocken och stoppade ett par cigarrer i fickan för att ha med sig, i händelse den andre ej skulle hafva några hemma. Ty i kväll skulle de ha det riktigt trefligt, ställa till med familjelif, röka och prata, så som man