108
— Ja, sade Grane långsamt, åtminstone ibland. Jag kan gärna berätta dig om mig själf, tillade han skyggt, om du bryr dig om det. Jag vet inte, men jag skulle känna det som en lättnad att få tala.
Schultz satte sig.
— Jag har hört samma saga från så många, sade han. Kan du säga mig, om det fins något särskildt hos mig, som ger folk lust att anförtro sig åt mig? Jag har börjat på att tro det ibland.
— Jag vet inte, sade Grane dröjande.
De tego igen.
Nå, sade Schultz efter en stund.
— Du känner mina förhållanden, började Grane. Han talade stötvis, det lät liksom afhugget. Min far är en gammal Boströmianare och var visst juvenal här i Upsala. Han har ingenting emot litet fritänkeri, blott det inte går öfver en viss gräns. Egentligen tror jag, att om han i sin ungdom behöft arbeta, skulle vi nu vara bättre vänner. Ja, du förstår. Jag håller nog af honom. Men något mer har det aldrig varit oss emellan.
— Det är också bland de saker, man drömmer sig, insköt Schultz. Jag känner till det där. Jag har varit likadan.
— Kanske, sade Grane. Nåja. Min mor är alvarsam pietist. Jag har ibland haft den egenkära tron att det är af henne jag ärft egenskapen att ej kunna slå mig till ro med halfheter. Jag har
