Sida:Erik Grane 1897.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

109


hållit gränslöst af henne, och jag gör det än. Men du kan förstå, att nu glida vi altmer ifrån hvarandra. Hon förstår inte mig. Och jag förstår nog henne, men jag kan inte tala med henne om någonting numera, utan att hon kommer in på det religiösa, och då vill jag hälst tiga för att slippa dispyt, som är gagnlös. Men jag kan aldrig. Och då blir det uppträden … ja … som äro pinsamma, för att de ideligen upprepas, för att de äro så ändamålslösa, och för att de gifva bitterhet och ett slags egendomlig antipati som resultat. Det var emellertid min mor, som uppfostrade mig. Ty min far anser det vara kvinnans särskilda kall att uppfostra barn. Och det är mycket bra för honom. Min mor gjorde mig isynnerhet ytterligt samvetsgrann. Hon lärde mig att aldrig ljuga, och hon frågade mig om alting, och alting skulle jag svara på. Jag mins, att när jag hade sagt något, kunde jag ibland gå hela dagen och plåga mig med att utleta, om jag sagt riktigt sanning, om det inte fans en liten liten smula tvetydighet i mina ord angående den allra betydelselösaste sak. Och då kunde jag komma till mamma och bekänna med tårar i ögonen, att jag hade visst inte sagt riktigt sanning. Ty så och så hade jag sagt, och så och så var det. Och då fick mamma tårar i ögonen öfver att jag var så sanningskär, och kysste mig och bad mig alltid hålla mig till sanningen. Och då var jag så lycklig och kände mig så lätt om