Sida:Erik Grane 1897.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

110


hjärtat, som om jag blifvit befriad från en tung börda. Det hade t. ex. blifvit upptäckt en gång, att jag svor. Och det blef en gräslig räfst, och pappa tog mig högtidligt in på sitt rum och lät mig knäppa ned byxorna och smorde upp mig med en lineal. Då var jag nio år, och afstraffningen, men isynnerhet förberedelserna gjorde djupt intryck på mig. Jag mins än i dag, hur jag efteråt satt på gården och såg på, hur trädgårdsmästaren krattade, i afsigt att efter vanan fördjupa mig i en af Coopers indianromaner, under det jag gjorde fåfänga försök att känna mig som vanligt. Jag tyckte, att alla människor föraktade mig. Ty när man nyss fått ris på bara ändalykten, är det litet svårt att drömma sig vara en ädel, friboren skogens son, som aldrig böjt sin nacke under de hvitas ok. Och det var min dröm på den tiden.

Grane hade omedvetet låtit sig dragas af själfva nöjet att berätta. Han skrattade, men fortsatte allvarsammare:

— Men hvad tror du mamma gjorde efter detta? Jo, hvarenda kväll, när hon läste aftonbön med mig, kom hon och frågade mig, om jag svurit under dagens lopp. Och jag bekände, att jag varit arg och hade sagt fan. Ja, jag hade läst i »Fältskärns berättelser» om en knekt, som brukade säga »Hjältemod», när han blef arg eller glad. Jag gick länge och funderade, om det var