Sida:Erik Grane 1897.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

112


Jag tror för resten, att min mor hade sina tankar riktade på det där, som vi nyss talade om, och hon varnade mig ofta för ungdomens förvillelser och talade om, att Gud ser mig, äfven när jag vore osedd af människor o. s. v. Och då menade hon nog detta. Men inte förstod jag det.

Och så blef jag sexton, sjutton år. Jag mins inte nu årtalen så precis. Och så kom detta, som jag ej hade en aning om. Och det kom utan några direkta tillskyndelser utifrån.

Det varade ungefär ett år. Och uppvaknandet vill jag inte tala om. Jag tyckte, jag var utstött från alla människor och jag grät och bad Gud. Det var då, jag hade en tid af religiositet, under hvilken jag gick i kyrkan och på bönemöten och höll långa hemliga bönestunder med sig själf. Men jag hade läst någonstans, att man ofta behöfver någon att förtro sig åt för att komma ur en synd. Och hvad tror du, jag gjorde? Jag gick till min far. Jag var samvetsgrann, ser du. Till min mor kunde jag inte gå, och jag hade en känsla af, att han borde förstå mig.

Jag ser ännu, hur han satt vid skrifbordet nedlutad öfver en kontorsbok. Jag var hemma på besök. Det var julen, innan jag blef student. Jag berättade det för honom, men jag darrade i hela min kropp af rörelse. Aldrig i mitt lif har jag haft en sådan känsla af ansvar, af ångest, af behof efter hjelp.