113
Grane steg upp ur soffan och stälde sig mitt emot den andre.
— Nå?
— Jo du, han såg på mig, vänligt och deltagande förstås. Och så sade han: du också. Stackars gosse.
Grane tog upp näsduken, snöt sig och hostade. Hans händer darrade.
— Men sedan talade han aldrig vid mig om saken. Aldrig. För mig var det sagdt, och för mig gälde det mer än lifvet. Jag vet inte, om han förstod mig eller ej. Jag hade trott, att af denna bekännelse skulle ett förtroendeförhållande inträda, som … Nåja.
Han slog ut med båda händerna, som om han sett ett tomrum framför sig.
— Det blef ingenting mer. Det var det alvarligaste närmande, jag någonsin försökt gent emot en människa. Och du kan vara säker på, att jag gjorde inte om det.
Hans röst lät skarp, och det lade sig två hårda linier omkring munnen, när han tryckte läpparna mot hvarandra.
I det samma hördes steg i trappan.
— Tack, sade Schultz hastigt och räckte honom handen. Jag ska en annan gång tala om … Men kom ihåg, att har man genomgått sådant, kan man ej kallas normal.
Det knackade på dörren. Grane satte sig
