114
plötsligt tillbaka i soffhörnet med en uppsyn, som han försökte göra så obesvärad som möjligt, och Schultz vände sig i väntan mot dörren.
Den inträdande var Norström, som kom, klädd i pelsmössa, och med öfverrocken hopknäppt ända upp till hakan, samt åtföljdes af en äldre student, hvilken Grane icke kände. Han stannade vid dörren för att ruska af sig snön, och som han hade den lyckliga gåfvan att altid tro sig vara välkommen, märkte han ingenting, utan steg ogeneradt fram och satte sig.
Den andre värmde först sina händer mot kakelugnen och presenterades sedan för Grane som kandidat Abrahamson.
— Snöar det? sade Schultz för att säga något.
— Jo något. Det började för en kvart sedan. Jag kommer för resten för att säga adjö åt er och få vara tillsammans med er i kväll. I morgon reser jag hem. Det är da’n före julafton i dag. Vet ni inte det?
Dagen före julafton! Ja, det var så sant det. Grane hade glömt bort det förut, och han erinrade sig plötsligt, hvad han tänkt på, när han stått och sett ut genom fönstret på trädgården med de nakna äppleträden, på hvilkas grenar snön låg hvit.
— Ja, julen är ju familjens högtid, sade kandidat Abrahamson med en trött min. Det blir nu femte året, som jag firar den i Upsala.
Grane betraktade honom nästan medlidsamt.
