Sida:Erik Grane 1897.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

120


— Skulle vi inte ha en bit mat och dricka en bägare med den här ynglingen, som skall resa?

— Jo, sade Schultz med en litet sarkastisk betoning. Det torde tiden kunna vara mogen för.

Norström såg fortfarande arg ut, men lugnade sig vid tanken på att få vara aftonens hjälte.

När de kommit ut och gingo genom de trånga gatorna, där snön nu föll i täta flingor, som blåsten dref upp i högar utmed husväggarna, kommo tankarna öfver Grane, och han tänkte först på hemmet. Men plötsligt tänkte han också på sig själf, och alt hvad han upplefvat denna eftermiddag. Historien om Malmgren hade gjort honom eftertänksam och väckt en underlig slags fruktan hos honom. Var det egentligen någon skilnad på »kallelsen», som han själf fantiserat om, och den där Lidnerska knäppen, som Abrahamson talat om? Han tänkte på, hvad det skulle bli af honom själf. När nu hans pengar togo slut, och han ej fick låna mer … Då måste han också ut på kondition. Om han nu också blefve så där — hvad skulle han kalla det — andligen maläten?

Han kände med välbehag, hur snön föll våt mot hans heta ansigte, och han stirrade ett ögonblick på flingorna, som svärmade om hvarandra i skenet från en gaslykta. Med ens kände han en ilning genom hela sin kropp, han kände något med en stickande värme snudda vid sitt ben, han såg ett par ögon, som blixtsnabbt slogos upp mot