121
honom, och han hörde en liten medvetet näpen röst säga: »Förlåt», aldeles som om hon ville säga: jag skulle inte bli ond, om det vore ni, inte als …
I det samma grep Schultz hans arm och hviskade till honom:
— Känner du till Abrahamson?
— Nej. Inte als.
— Samma historia, kära du, som med Malmgren. Aldeles samma historia. Skilnaden är bara den, att han anlagt en mask af indifferent raljeri för att dölja sin åkomma. Ah, genisjukan är på modet i Upsala. Det är med honom aldeles som med brottslingar. Han kan inte tala om något annat än sitt brott.
De gingo in på gästis och slogo sig ned. Först var samtalet mera almänt, man talade om hemmet och jultiden. Gamla minnen döko fram. Stämningen blef varm, och alla afundades Norström, som fick fara hem. Endast Schultz satt tyst och log ibland för sig själf ett underligt leende, som Grane märkte, men inte förstod.
Emellertid hade kandidat Abrahamson hela tiden setat och betraktat ett ungt nygift par, som åt vid ett af de närmaste borden. Det var en landtbrukare i trakten med sin unga fru, hvilka sannolikt voro inne för att göra uppköp till helgen. Den unga frun satt med ryggen vänd emot sälskapet. Hon hade en vacker figur och nacke, små tjufpojkaktiga hårstrån spredo sig burrigt öfver
