Sida:Erik Grane 1897.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

125


inte ett ord mer. Hans ögon glänste af ett slags slö, fuktig glans, och hans ansigte strålade.

När de druckit kaffe och kommit ut på gatan hade det slutat att snöa, och månen lyste med kall, skarp glans, under det att molnen drefvo snabbt för den starka blåsten.

När de kommit ut till Drottninggatan, stannade sälskapet. Abrahamson stod stilla med händerna i fickorna. Han var synbart rörd, och han nickade upp och ned med hufvudet.

— Ar du ond på mig, Grane? sade han plötsligt med instälsam, litet sluddrig röst och lade händerna på dennes axlar. Du ska ta mig fan inte vara ond på mig. För i dag är jag full, men det gör ingenting. För det går öfver. Men du är en djäfla hygglig pojke, och du ska inte vara ond på mig.

Grane försäkrade att han inte var ond.

— Nå, då ska vi vara tillsammans.

Herre min gud, hvad den månen lyser,
Se hvilken glans utöfver land och stad.
Himlen är blå …

— Nej det är den inte. För idag är den grå. Men det är det samma. var den blå. Men i dag ska vi vara tillsammans. För i dag är det da’n före julafton. Nej, det är julafton är det, bara om en halftimme. Ska vi opp på slottsbacken och se på naturen, hvad? Och hälsa julen välkommen?