124
jag skulle bli något styft med tiden. Men det blef ingenting. Och därför sitter jag nu här och har min framtid bakom mig.
Han drack ur glaset, satte det framför sig och stirrade på bordduken.
— Det kom utaf supning och kortspel och fruntimmer. Man blir ett fä här i Upsala. Ta mig fan, är inte det säkert. Och får man vara här länge, så … Och därför vill jag dricka en skål för ungdomen, som är det skönaste i lifvet, fast den inte håller, hvad den lofvar, och fast jag nyss sa, att man håller för mycket tal för ungdomen här i stan. Eller var det inte jag, som sa’ det? Ja, då var det nå’n annan då. Det är detsamma. Men vi ska dricka för ungdomen, emedan lifvets blomma då ännu inte är så förbannadt utsprucken, och därför att blombladen då inte sitta så förbannade löst. Se’n trilla de af, det ena efter det andra, och så står man där och ser skallig ut. Ja, skål för ungdomen.
Och gaslågorna brunno med flämtande sken och kastade sin gula bjärta glans öfver bordens hvita dukar och ned i de halftömda glasen, i hvilka champagnens små perlor stego upp och ner. Det unga paret reste sig upp och gingo ut, hvilket föranledde Abrahamson att ännu en gång yrka på serenad. Men efter denna sista kraftansträngning sjönk han tillbaka mot stolens ryggstöd och sade
